T som i Text

Ur antologin "Tidens tecken"
Jussi Karlgren

Informationsteknologin har de senaste decennierna gett oss nya metoder för att skapa, publicera och sprida information, både i text och i annan form, vidare och till mindre kostnad än någonsin tidigare. Det är inte bara produktionsförhållandena och distributionssättet som håller på att ändras - författarens och läsekretsens relativa ställning förändras även de. Kommer det att ha effekter på hur vi förstår text, på vad text är och på hur vi behandlar information?

De nya teknologier vi idag introducerar och arbetar med har skapat nya medier och i dem nya textformer: dynamiska, reaktiva, flerspråkiga, med flera samarbetande eller till och med mot varandra arbetande författare, och ingen eller mycket liten formell redaktionell styrning. Flera av dessa nya textformer är trogna tidigare etablerade textgenrer; andra bryter ny mark vilket skapar nya genrer, möjliggjorda genom dramatiskt sänkta publikationströsklar och nya tekniska möjligheter för ovana skribenter att distribuera sitt material och att samarbeta och samtala med andra.

Mest uppmärksamhet har givits bloggar (av engelskans *weblog*), de texter som skrivs i dagboks- eller kommentarform baserade på aktualiteter och personliga reflektioner över dem. En annan ny och väletablerad teknologi är wikin (av hawaiianskans *wikiwiki*: snabb), en tjänst som tillåter texter att skrivas och redigeras av kollektiv. Mest märkbar av textgenrer sprungna ur wikiteknologin är wikipedian, en encyklopedi som skapas ur ett gemensamt arbete av dess läsare. Andra nya textformer är epostmeddelanden, forumdiskussioner, SMS-textmeddelanden: och vi kan förvänta oss ytterligare nya textformer i takt med nya versioner av de snabbt föränderliga informations- och kommunikationsplattformarna.

Nya medier förändrar förstås i någon grad, mer eller mindre, världen - för allmänhet, skribenter, mediebransch och forskare. Forskningsvärlden har också entusiastisk gripit sig an uppgiften att beskriva, analysera och förstå de nya medierna: symposier, konferenser och kongresser för att behandla teknik, kultur och sociologi för nya sociala medier, nya texter, nya gemenskaper anordnas i otal. Mediebranschen tampas med att försöka förhålla sig till bloggare, wikipedier och andra mindre etablerade informationskällor. Skribenterna har strömmat till: det beräknas finnas åtminstone ett hundratal miljoner bloggare aktiva idag, vilket blir en ansenlig del av världens befolkning.

Men i vad består det nya, egentligen? Den teknologi som används för wikipedier, bloggar och annat liknande är inte revolutionerande. Bloggen som teknologi är ett myrsteg jämfört med de stora kliv teknikutvecklingen hade tagit decennierna innan. Att sy ihop webbsidor och diskussionforum kräver inga tekniska innovationer: alla pusselbitar fanns på plats flera år innan bloggen blev succé. Är resultatet då så storartat som metadiskussionen verkar göra gällande - eller är bloggen bara en fluga? Ger de nya medierna oss nya texter? På vilka sätt är de nya? Och hade vi inte nya texter redan innan?

Skrift, teknologin för att fästa språklig information visuellt och någorlunda beständigt utanför människan, har uppfunnits flera gånger i mänsklighetens samlade historia. Den första formen av systematisk skrift anses vara kilskriften och dess föregångare i tvåflodslandet för cirka femtusenfemhundra år sedan. Från början användes skriften som kameralt minnesstöd och så småningom för kommunikation mellan olika kamrerer, varefter den kommit att användas i rituellt och magiskt bruk, för att till sist som hos oss idag fungera som ett kollektivt minne, ett verktyg för idéutveckling och ett massmedium för kommunikation, utbildning och underhållning.

Precis som Odysséen, Iliaden, Kalevala och andra primärt muntliga verk bär spår av tidigare teknologier i sin form, så bär dagens och gårdagens texter spår av våra rent textuella publikationsmönster. Skillnaden mellan skrivet och talat är tydlig och har varit det sedan skriften uppkom. Där skriven text är beständig och ofta nog abstrakt och generell är talat språk flyktigt och förankrat vid talarens plats och tid. Skillnaderna dem emellan har studerats mångordigt, länge och omväxlande taffligt och väl sedan Platons dialoger till våra dagars språkvetare.

Nya medier verkar tillåta texter att bryta en del av den distinktionen. Nya texter kan vara starkt situationsbundna och omedelbara, skrivna som reaktioner på andra lika flyktigt skrivna föregångare. I många nya texttyper bryts en del av de strikt hållna regler som skriftspråket låtit instifta: stavningen kan vara icke-ortodox och kanske till och med varierande; syntaxen är inte nödvändigtvis strukturerad i hela meningar och stycken; växlingar i stilnivå i både lexikon och syntax kan variera över hela det språkliga spannet. Men liknar nya texter verkligen tal på mer grundläggande sätt, mer än att de ibland är mer slarvigt hopkomna än tidigare texter brukade vara?

Skriften har inte varit i samma tjänst under de millennia vi människor har utvecklat och använt den; skriften som teknologi har i omgångar erövrat och definierat nya genrer. Medieforskaren Walter Ong har betonat skriftens omstörtande roll för de kulturer där den kommit i allmänt bruk och har på ett övertygande sätt visat hur en muntlig kultur oåterkalleligen blir förändrad av skriftens påverkan - hur minnesteknologier som upprepning, formelspråk och improvisation inom snäva ramar har ersatts av linearitet i narration och trohet till original. Yrt uppvaknade inför nya textformer har framtidsforskare spekulerat i hur nya medier kan leda en kultur till en "andra muntlighet" - där ny teknologi tillåter oss att återerövra en del av det litteraturen förment har tagit ifrån oss. Sådana spekulationer, förutom att de är primitivromantiska felläsningar av Ongs tydliga och klara resonemang, är inte grundade i någon kunskap om hur nya medier ter sig.

Vi kan lätt se att wikipediatexter explicit och utsagt ansluter till den traditionella skrivna encyklopediska genren. Ovana författare åthutas av mer erfarna wikiskribenter ("denna artikel är icke-wiki och måste wikifieras"). De på särskilda sidor förekommande metadiskussionerna om wikipediaartiklarnas form och innehåll - alltså inte själva uppslagsartikeltexterna - förs i ett tydligt annat språkligt register.

Vi kan också enkelt särskilja bloggtexter från andra texter på flera viktiga punkter. Bloggtexter är personligt hållna, uttrycker oftast något urskiljbart explicit formulerat perspektiv, är starkt förankrade i skribentens situation och i aktualiteter och är ofta skrivna med språkbruk som inte överensstämmer med alla detaljer i skriftspråkets normer. Samtidigt visar studier att bloggtexter ofta visar karakteristika från andra mer etablerade genrer inom det litterära högspråket, såsom essäistik, lyrik och sakprosa. Det kan tyckas strida mot den allmänna uppfattningen om bloggtexter som hastigt och ledigt skrivna korta dagboksanteckningar, krönikor och personliga brev.

Men författare till nya texter är, precis lika väl som författare till traditionella texter, medvetna om språklig stil och använder stilistisk variation på de sätt de bedömer vara rätt. Variationen i erfarenhet och skrivkompetens är större - men villigheten att inordna sig i en genre är beständig. Det är just publiceringshastigheten och publikationströskeln som gör att snabbt hopsatta skrivna texter faller tillbaka på fasta formuleringar och fixa formler, i synnerhet från genrer som åtnjuter hög prestige. Detta sista stilistiska särdrag är en tydlig beröringspunkt med de muntliga icke-skrivna språkliga former, som ofta gör bruk av formulär, fixa fraser och färdiga uttryck.

Därför finner vi att nya textgenrer när de uppkommer antingen kan falla in i befintliga mönster för att kunna dra nytta av den prestige eller ställning som tidigare genrer åtnjuter, eller försöka finna en ny röst, en ny sammansättning av stilistiska och strukturella språkliga val för att passa den nya genrens avsedda verkan och hållning. Hur denna process går är inte självklart, och vi kan förutse flera intressanta teknologiska landvinningar lika väl som triviala utvecklingssteg som kommer att påverka genrers uppkomst, utveckling och analys.

Nya texter är inte bara ekon av gamla texter. Texter på nätet har särdrag som saknas i gamla: de är ofta uttalat och tätt knutna till varandra så till den grad att om knutarna löstes upp skulle de bli obegripliga eller irrelevanta. Genom att teknologin erbjuder skribenten möjlighet att explicit koda textens beroenden till andra texter och läsaren möjlighet att avläsa dem genom att enkelt följa länkar positionerar sig nya texter och deras skribenter idag i en textuell kontext mycket tydligare än tidigare texter gjort.

Det gör också att en viktig del av förståelsen av nya texter är att förstå författaren och författarens intentioner och att avläsa textens plats i relation till andra. Så har det alltid varit, för alla texter, men bloggtexter kan ställa saken på sin spets. Som Geoff Nunberg, språkforskare, mediekritiker och skriftställare, säger: det mest typiska blogginlägget är "This ought to be that", med "this" och "that" som länkar till andra blogginlägg. En sådan text kan inte den mest hängivna läsare förstå utan att reda ut mer om författaren, vad författaren har skrivit och vilka attityder författaren har gett uttryck för. Det betyder inte att författaren behöver röja sin civila identitet, men att den identitet - det varumärke, om man så vill - som byggs upp genom ett skrivarbete måste vara sammanhållet, och relaterat till andras skrivarbete, för att tas emot av läsarna, och mer så, när den traditionella redaktionens sammanhållande effekt saknas.

Det är inte bara skribenten som positionerar sig och sin text. De nya medierna tillåter och inbjuder till en mycket högre grad av växelverkan mellan läsekrets och skribent. Texter kan kommenteras, annoteras eller till och med redigeras av läsare; nya texter kan tillkomma som komplement eller mothugg; tidigare texter kan styckas och stöpas om till nytt bruk. Informationstjänster som baseras på bidrag från sina användare och som bygger på att inbjuda och stödja frivilliginsatser har i wikin bara sett den första vändan av teknologiutveckling. Geografiska informationssystem där användare kan markera viktiga, användbara eller bara märkvärdiga platser, bilddelningsdatabaser där användare kan visa, dela, sortera och diskutera sina alster gemensamt, musiktjänster där lyssnare får musik på grundval av vad andra rekommenderar dem och myriader andra liknande tjänster bygger alla på att den som läser eller konsumerar också bidrar. Informationssystemet saknar på det sättet både redaktion och skribent, och text som varit en kommunikationskanal från en författare till en annan läsare, en mindre mängd läsare, eller i en del fall, ett stort antal läsare, blir i kraft av teknologin en dubbelriktad kanal, en kanal från en grupp läsare till en annan grupp.

Det kommer otvetydigt ha konsekvenser för dem som tidigare kunde slå fast hur text kunde se ut och vad den kunde behandla. En stor del av kulturelitens bärande roll kommer att undermineras av friheten för allmänheten att kunna formulera sig och nå kontakt med sina läsare utan mellanhänder. Och läsekretsen, frågar sig Geoff Nunberg i senare föredrag och essäer, vad har det blivit av den definierade publik en text riktar sig till? I traditionell textproduktion är publicering en märkbar och tydlig linje att korsa - när texten görs publik för läsekretsen är dess status slutgiltigt förändrad. I nyare medier kan textens roll, värde och betydelse växa fram emergent i samspelet mellan skribent och läsekrets utan att publiceringen i lika hög grad är den definierande händelsen i en texts tillkomsthistoria.

Nya texter kan vara mer kontextuellt bundna i kraft av den för läsaren och skribenten tillgängliga teknologin. Den nya teknologin erbjuder läsare möjlighet att avläsa skribentens och textens sociala ställning och kontext - till den grad att andra analysdimensioner överskuggas. Och detta är i sanning nytt!

De roliga och lättillgängliga kvaliteterna hos en del av de nya medierna är också risker. Att nya texter kan se ut som gamla vederhäftiga texter är en svårighet för läsaren: hur kan en ovan läsare - ett barn, en andraspråksläsare, en som är novis i det i texten behandlade ämnet - utöva fungerande källkritik på texter som ser ut som och verkar vara riktiga och trovärdiga? Hur kan utbildningsväsendet bibringa läsekretsen - i alla dess delar - den kompetens som behövs för att inte förvirras, förledas och förmårras av fel eller felaktiga texter?

Det är tydligt att en konsekvens av den mindre formaliserade publikationsprocessen gör läsprocessen mer krävande. Kvaliteten både till form och innehåll, tillförlitligheten, beständigheten och samstämmigheten hos den samlade samhälleliga textmassan blir lidande av att vem som helst när som helst kan lägga ut texter som för en ovan läsare kan te sig svåra att skilja från etablerade informationskanaler. Traditionell papperspublikation har krävt ett stort antal steg där författaren måst övertyga redaktörer och utgivare om språklig kvalitet, saklighet, relevans och ekonomisk bärkraft hos en text. Dessa steg har varit mer eller mindre formella, mer eller mindre ändamålsenliga, tillförlitliga, och har alltid kunnat kringgås eller forceras på ett eller annat sätt av den mest övertygade skribenten. I stort sett har dock det stora antalet trösklar garanterat en viss grad av koherens med allmänt hållna åsikter och attityder till hur världen ligger till. Vilket vi kan tycka är gott eller illa.

Nya texter saknar denna garanti av att ha passerat flera ögonpar innan de når den ovana läsaren. Vissa nya texter visar sig ha stort genomslag, andra sjunker utan att lämna en ring på vattnet, andra åter tas på stort allvar i någon mindre gemenskap. Det finns inga mått på hur nya texter verkar på sin omgivning. Att förstå trovärdighet, auktoritet och andra aspekter av kvalitet hos nya texter - där inte analysen kan återföras till en analys av ett litet antal högröstade, kända och erkända informationskällor - kräver mer kunskap om auktoritetsbygge än informationvetenskapen har idag.

Och omvänt: nya medier tillåter skribenten skapa och delta i nya gemenskaper på ett intimt och förtroligt sätt. Det kan få bloggare att skriva yvigt i tron att deras privata funderingar fortfarande är privata trots att de gjorts tillgängliga till miljoner läsare. Det kan få skribenter tro att inlägg som givits på en sluten diskussionslista kommer kunna hållas mellan skål och vägg. Det kan förleda provokatörer att tro att material som publicerats under pseudonym inte går att spåra till sin författare. Det kan få upphovsmän att lita på att de kan bevaka, hålla kvar och styra äganderätten till en bild eller ett alster som publicerats. I flera fall överensstämmer det juridiska regelverkets syn med allmänhetens; alltsomoftast gör den inte det; ofta nog finns det inte något färdigt regelverk att luta sig mot. I den nära framtiden kommer vi att kunna se fram emot ett stort antal intressanta rättsfall, ny praxis och ny lagstiftning; liksom kunna avnjuta ett stort antal skandaler och skvallerchocker i de traditionella medierna.

Vi är i ett övergångsskede, intressant för filologen, sociologen och ingenjören; betydelsefull för skribenten, läsaren och redaktören. Det mänskliga kommunikationssystemet har genomgått liknande faser tidigare, både mer betydande och mindre omvälvande sådana. Bläck, papper, fjäderpenna, kursiv skrift, tryckpress, postväsende, stenografi, romankonst, skillingtryck, radio, teve, mikrofiche, stavningsreformer, ordbehandlare, telefax, fonogram, minitel, serietidningar, tecknad film, utrikiskt inflytande, invandring, utvandring har alla förutspåtts få konsekvenser för text, skrivande, läsande och därmed också för samhället - och ibland har förutsägelserna slagit in eller överträffats. De nya texter vi nu tittar på är bara första steget: när nu nya texter lätt kan skrivas av nya skribenter och läsas av alla, med mindre grad av samhällelig översyn och styrsel - vad kan vi tro kommer hända?

För vidare läsning