In Sweden talar vi svenska

Det faller sig naturligt att tala för människor. Hur det kommer sig att vi gör det är inte forskningen ense om. Det finns forskningstraditioner som anser att vi lär oss språk ungefär som vi lär oss andra färdigheter och att det är ett uttryck för den generella kognitiva förmågan hos människan; det finns andra forskningstraditioner som anser att språket är ett särskilt mänskligt organ, ungefär som vingar hos flygande fåglar. Och nog är det så att språket är det som mest särskiljer oss från andra varelser. När vi tänker oss varelser från andra världar ingår det alltid funderingar om språk och om svårigheter att tolka de andra, men aldrig tänker vi oss att andra intelligenta varelser helt skulle sakna språk.

Men trots att språket kommer naturligt till oss eller åtminstone förefaller göra det så är det inte lätt att lära sig språk, inte ens sitt eget. Det är lätt att tro det eftersom vi tillägnar oss det första språket innan vi ännu lär oss minnas saker i detalj. I själva verket lade vi i princip hela vår vakna tid under våra första tre-fyra-fem år på att öva oss på språkligt beteende. Skulle vi ha möjlighet att lägga en sådan arbetsinsats så skulle vi lära oss nya språk i vuxenlivet rätt så väl också! Att lära sig flera språk under samma tid, vilket behövs för dem som talar ett språk i hemmet och ett annat när de umgås med det omgivande samhället blir en ännu större ansträngning. Den ansträngningen gör inte språkbrukare utan att ha god anledning att göra det. Och att lära sig skriva och läsa är inte lätt. Det har de flesta av oss gjort senare i livet och många av oss minns hur svårt det var i början att få rätsida på bokstävlarna. Några av oss har kvar roande lappar vi skrivit med uppochnervända bokstäver och några få har till och med sparat stickprov på texter vi skrivit under skolåren. Lapparna med sina skavanker och slängar bär vittnesbörd om hur besvärligt det var.

Denna avsevärda insats gör vi inte för ro skull. Vi lär oss språket för att använda det som verktyg för att manipulera världen och att få autonomi från dem omkring oss som tar hand om oss och vi kommer så småningom att använda verktyget till många olika saker. Vi värdesätter språklig kompetens högt och de som är duktiga på att använda språket blir uppskattade och ibland till och med hyllade av sina medmänniskor. Det är ett tecken på bildning och andlig resning att kunna formulera sig väl och en väg till framgång att kunna formulera sig övertygande. Vi mäter till och med stickprov på språkliga kunskaper som ett sätt att välja ut dem av oss som får gå vidare till högre studier. Många hyllar till och med språket i sig och beskriver det med vördnad och respekt som ett levande väsen.

Att språket skulle vara ett levande väsen är en tacksam metafor men leder tankarna fel. Det är inte sällan vi hör om språkdöd och utdöda språk. Den som använder ett språk och övergår till att använda ett för hens liv mer ändamålsenligt verktyg håller inte på med att "döda ett språk" utan med att leva sitt liv på ett vettigt sätt. Det kan vara tråkigt för de andra som använder språket och för det kulturella sammanhang som bärs upp av språket, men om ett verktyg inte är användbart för att det inte fungerar för sina uppgifter är det inte död utan irrelevans vi talar om. Och relevans och irrelevans för språk är inte något som bara händer utan något som går att arbeta med. Språket som verktyg är en mer funktionell och nykter syn.

Vi tänker oss nog att språket är ett verktyg främst för att kommunicera med och att vi använder språket för att berätta saker för varandra. Det är förstås en av de viktiga språkliga funktionerna och sannolikt i den mån det går att sortera upp det hela också den viktigaste. Men språket som verktyg har flera funktioner än så.

"I Sverige talar vi svenska" sägs det lite då och då med varierande tonfall och varierande avsikter. Det är i stora drag sant. I Sverige talar i stort sett alla invånare svenska som förstaspråk och i stort sett alla av dem som inte talar svenska som förstaspråk använder svenska dagligdags.

"I Sverige talar vi svenska" räcker inte för att beskriva var svenskan används. Det talas och har talats svenska på andra ställen också. Nationsgränser är sällan exakta språkgränser och hav och vatten har inte varit naturliga gränser, utan tvärtom trafikleder. Svenska talas också sedan åtminstone ett tusental år på andra sidan Östersjön. Över Kvarken på andra stranden mittemot Västerbotten talas svenska på Österbottens kust. På Åland talas svenska. I Egentliga Finland - den del av det finländska fastlandet som ligger närmast Sverige - talas svenska i skärgården och på kusten, och längs den nyländska kusten - det finländska fastlandets sydkust - talas svenska hela vägen till Helsingfors och vidare förbi Borgå ända till Lovisa. Dessutom talas förstås svenska lite här och där även i de finskspråkiga delarna av Finland dit svensktalande råkat flytta. Idag är svenskan ett av de två nationalspråken i Finland och det enda ämbetsspråket på Åland. (Den ålandska självstyrelselagen uttrycker saken kärvt och tydligt: "Landskapet är enspråkigt svenskt").

Söder om Finland, i det som idag är Estland, fanns tidigare en ansenlig svenskspråkig befolkning längs kusten och på öarna, ända till Runö som ligger mitt inne i Rigabukten. Tidvis fanns i Estland svenskspråkiga församlingar och svenskspråkiga skolor och den svenskaspråkiga befolkningen hade tack vare sin svenskhet särskilda rättigheter: i det feodala Estland var det alltså värdefullt att höra till den svenska befolkningsgruppen som hade bättre lagligt skydd mot feodalherrarnas godtycke än den estniska befolkningen hade. Svenskheten som var viktig att förete för att behålla rättigheterna och bars upp av språket: när den estniskspråkiga allmogen gifte in sig i svenskspråkiga byar antog de en svensk identitet. Inför Sovjetunionens ockupation år 1944 flydde de flesta estlandssvenskarna till Sverige, men ännu idag finns det några som bor kvar längs kusterna och på öarna och hembygdsintresset för estlandssvenskheten är stort.

En särskilt spännande estlandsvensk historia är Gammalsvenskbyborna som i slutet av 1700-talet tvångsflyttades från Dagö i dagens Estland till södra Ukraina under stora umbäranden. De som överlevde resan byggde sig en by vid floden Dnjepr och det sätt på vilket de bevarat sin östsvenska dialekt och vissa sedvänjor gjorde att byn besöktes av flera forskningsexpeditioner och delegationer med nationalromantiska förtecken. På 1920-talet flyttade de flesta gammalsvenskbysvenskarna till Sverige, men det sätt som svenskan fungerat i Gammalsvenskby illustrerar en av språkets funktioner mycket väl. När Gammalsvenskbyborna sades upp från sina gårdar på Dagö och fick löfte om ny mark i det nyligen erövrade södra Ukraina långt bortom den kända världens horisont tog de med sig sin språkliga särart och sin kulturhistoria som tjänat dem väl i generationer.

När de till sist anlände till sin nya hemort berättar skildringarna om hur gammalsvenskbyborna noga håller sig skilda från tyska kolonister och rysk allmoge i näraliggande byar både genom sitt språk och sin lutherska tro. De besökande delegationerna från Sverige berättar om hur den svenska församlingen kämpar för att få en kyrkoherde som är kunnig i svenska språket. Den gemensamhetsmarkör som språket utgör är en av de viktigaste funktionerna det har.

De svenskar som på 1800-talet flyttade västerut hade inte samma behov av en gemensamhetsmarkör, åtminstone inte efter ett tag i det nya landet, och svenskan har inte gjort några större avtryck på den språkliga miljön ens i svenskbygderna. (Det hävdas dock ibland att en del av den underhållande och särpräglade intonationen i norra Mellanvästern är ett arv från nordiska invandrare.) Det går att uppställa många samhällsvetenskapliga hypoteser om hur och varför det är så, men svenskheten som särart har inte haft samma instrumentella värde för emigranterna i väst, de materiella och sociala förutsättningarna har varit annorlunda, längtan efter det gamla hemlandets torvor har sannolikt varit varierande stor, och minnena inte odelat positiva hos emigranterna. Då har det också funnits mindre värde i att ta sig an ansträngningen att tala ett språk i hemmet och ett annat språk i det omgivande samhället. Mycket har nog att göra med språksamfundets självbild och självskattning i relativ status mellan hemspråket och det omgivande samhällets språk. Den här sortens observationer är förstås svåra att göra systematiskt eftersom det är ett otal samverkande variabler som påverkar resultatet. Dessutom kan förstås sådana här frågor om status förhållanden mellan språkgrupper kan leda till känsliga eller besvärliga diskussioner.

"I Sverige talar vi svenska" räcker förstås inte för att beskriva språkmiljön i Sverige. Svenskan är inte enhetlig och vissa av de regionala varianterna vi kan höra i landet är så särpräglade att de kan vara svåra att begripa för den som inte är van vid dem, samtidigt som våra närmaste grannspråk är förståeliga för de flesta med en ganska liten initial ansträngning (bara viljan finns). Svenskans många dialekter samlas dock bekvämt under rubriken svenska språket och sammalunda görs med norskans och danskans var för sig många dialekter vilket ger oss tre språk, fyra länder, fyra skriftspråk (eftersom norsktalande nordbor valt att skapa sig två skriftspråk) och ett otal i varierande grad ömsesidigt begripliga dialekter. När bestämmer vi oss då för att en dialekt utgör ett särskilt språk och när bestämmer vi att ett antal språk kallas för dialekter av varandra? Det finns inga enkla språkvetenskapliga kriterier för att avgöra saken. Språkvetare brukar dock gilla att citera språkforskaren Max Weinreich som sägs ha sagt "A shprakh iz a dialekt mit an armey un flot" på ett av Sveriges officiella språk. ("Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta", på ett av de andra). Det ska förstås som att skillnaden är en politisk och inte en språkteoretisk fråga.

Därmed är det åter relevant att fundera på språket som verktyg för samhörighet och socialt kitt. Den som talar en dialekt känner (oftast) samhörighet med dem som talar lika som hen själv. Att vi i en bygd talar rimligt medan de därborta vränger orden på ett knasigt och faktiskt fult sätt är en hävstång för många sociala processer som kan ha värdefulla eller skadliga effekter i förlängningen. Det är det sätt vi antar att all språklig förändring börjar och vidmakthålls --- det finns ju någon anledning till att svenskan är lite annorlunda än norskan och att nordiska språk skiljer sig från nederländska trots att de tydligt har starka gemensamma drag.

"I Sverige talar vi svenska" är också grunden för resonemangen som år 2009 gav oss en språklag. Den slår fast att "svenska är huvudspråk i Sverige". Bara något fåtal år innan språklagens införande avfärdades behovet av en språklag av tunga remissinstanser. Det kan nog tas som en indikation på en hög språklig självkänsla: svenskans status var stark och ohotad i landet. På motsvarande sätt har många länder med ett tydligt dominant språk ingen lagstiftning om saken. Vad ett "huvudspråk" går förstås att diskutera, eftersom det inte är en språkvetenskaplig fackterm och inte heller ger någon tydlig kontrast mot andra tänkbara statusangivelser för svenskan, men texten fortsätter tydligare: "Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden." Detta är högt ställda krav eftersom svenskan är ett nytt språk för många invånare som de tillägnat sig sent i livet. Även om det först är lite otydligt med vad det ska betyda för alla bosatta att ha tillgång till ett språk, så är ambitionen klar och lite senare i texten preciseras det hela till att alla som bor i Sverige ska ges möjlighet att lära sig och utveckla svenska. Dessutom fortsätter lagtexten med att "Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas" och med att "Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas." Det bör gå att använda de här skrivningarna för att se till att svenskan som verktyg används och utvecklas. Detta sätter fokus på kommunikation och språkets användbarhet i offentligheten. Språket som kommunikationsverktyg går att underhålla och sköta på många olika ambitionsnivåer. Om språket saknar terminologi och uttryckssätt för något vi vill kommunicera om blir samtalet otydligt och bökigt och det kanske inte blir av alls att ta upp saken.

Det mesta av språklig betydelse uppkommer genom språksamfundets gemensamma ansträngningar när språket är i bruk --- de flesta av de termer och uttryck vi lärt oss har inte lärts ut åt oss utan de har bara nötts in i oss genom samtal med andra. Ibland räcker inte det. Att hålla reda på skillnaden mellan medelvärde och median eller mellan fastighet och byggnad behöver uttryckliga definitioner och gör man fel kan det bli mycket besvärligt. Språket som verktyg är värt att arbeta med. Gör man inte det reder det mesta ut sig ändå, men till en kostnad för både talare och lyssnare.

Språket har en ytterligare funktion som är viktig. Den ger oss möjlighet att fundera på saker som inte går att ta på och peka på, saker som inte finns just här och just nu, saker som kanske inte finns alls eller absolut inte ens kan finnas. Språkets oändliga kapacitet att tillåta oss formulera och kasta fram idéer och infall är något vi har glädje av även utan samtalet. Det är något vi kan använda och använder när vi vrider på saker även när vi är alldeles ensamma. I mötet med andra prövas och slipas språket, men om vi inte har andra till hands eller om de andra vi har tillgång till inte är hjälpsamma kan vi med språkets hjälp skapa samtalsparter åt oss själva.

Språket har alltså flera verktygsfunktioner. Den uppenbara som handlar om kommunikation och idéutbyte, den tydliga och lättigenkännliga som handlar om att bygga gemenskap och skapa sociala sammanhang, den hyllade att bära och bevara kultur över generationer och tid och rum, den expressiva som tillåter oss att skapa en förståelse om oss själva och berätta om den för andra, det skapande som låter oss bygga nytt av gamla samtal, som låter oss mynta uttryck som används bara för stunden, som låter oss se bortom här-och-nu-horisonten. Och som med alla komplicerade verktyg och som med alla mänskliga beteenden är inte funktionerna oberoende av varandra.

Efter alla de stora orden ovan är det ändå så att språket är konkret verktyg. Hur ska vi hantera det? Mår språket som verktyg bäst och reder sig språkets användare bäst om språket får växa fritt utan handpåläggning och manipulation av förståsigpåare? Eller bör verktyget anpassas och modifieras av sakkunniga? Är språkets förändringstakt något som vi behöver främja, stävja eller till och med vända? Och i Sverige talar vi svenska. Vad kan vi då förvänta oss av och ställa för krav på en språkpolitik i landet där vi talar svenska? Hur ser vi till att de språkliga verktygen är i skick?

Språklagens något vaga föreskrift säger att alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till språket och att svenskan ska kunna användas i alla samhällsområden. Det är en lovvärd ambition, men lämnar implementationsdetaljerna öppna. Om vi vill ge alla i landet samma möjligheter gripa sig an de utmaningar och möjligheter ett liv i landet där vi talar svenska innebär så måste vi se till alla har tillgång till de intellektuella, kulturella, sociala och expressiva verktyg som behövs.

Om alla som bor i Sverige ska kunna använda svenska för att tala om svåra och lätta saker inom alla samhällsområden måste vi lägga tid på att bygga språkets uttryckskraft. Att skapa termer och uttryckssätt för nya tankar, begrepp och företeelser, eller nya sätt att vrida och vända på sådant som redan är känt är inte gjort i en handvändning.

Det är inte ovanligt att höra hur svenskspråkiga experter och forskare famlar efter orden när de ska beskriva vad de gör på svenska. Att skapa uttryckskraft görs inte bäst ad hoc vid precis det tillfälle där språket behövs. Visst går det att tala om vad man än vill på varje språk: det är så språk fungerar. Men om vi måste mynta termer för svåra saker som vi oftast pratar om på internationella språk varje gång en sak kommer till tals blir det otydligt och bökigt och det kanske inte blir av alls att ta up saken.

En intellektuell infrastruktur i form av ord och begrepp på det gemensamma språket är bra att reda ut en gång för alla.

Det först framkastade förslaget på term för en ny företeelse är inte alltid den bästa och inte alltid heller den som experterna mest använder (hur mycket än experterna hävdar motsatsen). Inte heller är den term som snabbast vinner acceptans alltid den mest ändamålsenliga. När datorer först dök upp i det allmänna medvetandet kallades de av experterna för matematikmaskiner och av populärpressen för elektronhjärnor. Och när de började användas av flera kallades de för datan. Termen dator är ett exempel på ett medvetet och omsorgsfullt terminologiskt arbete som mötte en del motstånd från områdets experter och insatta när den infördes. Att få till en slagkraftig och av språksamfundet accepterad term för helt ny grej är ändå lättare än att förändra språkbruket för något som redan finns, att skapa överordnade begrepp eller helt nya sätt att betrakta sådant som redan är känt. Görs inte sådant med gemensamma krafter blir inte resultatet hållbart utan slarvigt och riskerar att inte göras alls så att språket förlorar hela ämnesområden. Att vissa fackområden är svårhanterliga är nog ofrånkomligt, men om det systematiskt är så att hela verksamheter måste skötas på ett annat språk är det första steg mot en diglossi: ett samhälle där olika språk används i olika sammanhang och där därmed delar av befolkningen är utestängda eller hela samhällsområden är svåråtkomliga för delar av befolkningen. Det här är en samhällelig språkpolitisk uppgift.

De centrala samhällsfunktionerna måste kunna fungera även i en flerspråkig miljö. Det är ett missförstånd att tolkhjälp i rättskedjan, i socialtjänsten eller i sjukvården vore ett sätt att klema bort folk som inte kan svenska, eller att det vore bättre sköta allt på till exempel engelska utan tolk. Tolken är till för tjänsteutföraren för att kunna utföra uppgiften och behövs för att uppgifterna ska kunna skötas just på landets huvudspråk utan att gå omvägen över något tredje arbetsspråk. Det är en samhällelig språkpolitisk uppgift att se till att samhällsfunktionerna är tillgängliga på svenska för alla och att tjänsteutföraren får hjälp att förstå dem som inte kan svenska.

Den kulturella gemenskapen i ett land bygger mycket på en gemensam kulturverksamhet, gemensamma kulturella referenser och en gemensam historia. Det är skolans uppgift att göra kulturskatten känd, det offentliga samtalets uppgift att göra den relevant, uppskattad och värdefull, och minnesinstitutionernas -- muséernas, arkivens, bibliotekens -- och mediehusens uppgift att göra den tillgänglig. Det här är en samhällelig språkpolitisk uppgift.

Språket är det vi använder för att övertyga och förklara och dokumentera och sälja och komma överens och det kan vara svårt nog att lyckas åstadkomma tekniska rapporter, offerter och promemorior. Men den svåraste språkliga utmaningen för alla människor är att kunna uttrycka sig om sig själv. Utan finkorniga språkliga uttrycksmöjligheter om känslor och beteende är det svårt att tolka sig själv och förklara vad man vill och hur man vill ha det. Precis som med tekniska saker och samhällsmekanismer så går allt att uttrycka på varje språk med viss ansträngning, men ju mer svårfångade saker är, desto större ansträngning blir det att skapa uttrycken i stunden.

De uttrycksmekanismer språket erbjuder för att tala om erfarenheter, sinnesstämningar och känslor, om oro och glädje och ilska och fantasier och besvikelse och kärlek, de är en del av den språkliga skatt vi hittar i berättelser och sånger och diktverk. Och dessa historier och dessa uttryck är inte begränsade till det svenska språket! Det är en språkpolitisk utmaning att ge alla som är bosatta i Sverige möjligheter att kunna tala om sig själv på ett levande sätt. Språkets mest sköra övertoner är svåra att tillägna sig även för den som talar det som förstaspråk och desto svårare för den som kommer till språket senare i livet. Men det gör det inte mindre viktigt. Kulturskatten, om den är känd, tillgänlig och relevant är den nyckel som behövs. Det är en oundgänglig samhällelig språkpolitisk uppgift att ge alla i landet de nycklar till samtalet och sig själv som behövs för att kunna beskriva sig själv.

Människans språk är olika men människor är sig lika. Ska vi lära oss uttrycka oss på ett nytt språk är det snabbaste sättet att börja med det språk vi redan har tillgång till. Och vägen till både kulturskatt och övertygande samtal och självkännedom går inte alltid över ett främmande språk utan över det första språk man tillägnat sig, det språk man vaggats till sömn på, det språk man gnabbats på skolgården med, det språk man hört vuxna gräla och skratta på medan man somnar i soffan. Det är nämligen så finurligt att det allmänmänskliga finns i alla språk och det särskilda går att utföra på vart och ett av dem. Det är egentligen bara de trivialaste delarna av den språkliga kompetensen som är svåra att nöta in: hur sje-ljudet uttalas och stavas, vilken preposition som används för att ange tidsperioder kortare eller längre än en dag och i vilken ordning subjektet och huvudverbet förekommer i underordnade bisatser. De stora frågorna handlar om hur språket används, inte hur det utförs.

"I Sverige talar vi svenska" - det går att förstå som en beskrivning av sakernas tillstånd, en viljeyttring, en otrevlig förmaning, eller en anmodan till handling. Jag föredrar det sista.